Ser detta konstigt ut i din e-postklient? Klicka här.
Till Hemsidan | Avprenumerera

Fotograf: Stig Almqvist
Fotograf: Stig Almqvist

Stockholmshockeyn behöver starka division 1-föreningar – låt oss stötta dem!

Vi är nog alla ense om att en levande vinternationalsport – ishockeyn i Stockholm – behöver både bredd och topp. I toppen har vi Djurgården och AIK och bredden består av 80 föreningar varav ca hälften bedriver en gedigen barn och ungdomsverksamhet för både pojkar och flickor och dessutom håller seniorlag i våra regions- och distriktsserier. I mitten av pyramiden har vi för närvarande sex klubbar i division 1 (HockeyEttan) som är otroligt viktiga för ishockeyn i Stockholm.   

Division 1-klubbarna – för närvarande Vallentuna, Väsby, Hammarby, Haninge, Huddinge, Värmdö och tidigare Nacka och Tumba - är i många avseenden länken mellan bredd och elit. Genom sin juniorverksamhet bidrar de till att lovande spelare som både vill ha roligt och samtidigt satsa på att nå eliten har en bra plattform. De erbjuder också möjligheter för juniorer som vill satsa men som inte tar en plats i AIK eller DIF att vidareutvecklas som seniorer på hög nivå utan att behöva flytta från Stockholm.

 

Lägg därtill att vi förväntar oss att dessa klubbar ska ta en ledande och ibland stöttande roll i samverkan med andra breddföreningar inom våra fem geografiska tårtbitar i Stockholmsdistriktet.

 

Att driva en förening i division 1 i Stockholm är dock ingen lätt uppgift. Orsakerna till detta kan sammanfattas i ekonomi, publikunderlag, förmåga att hålla kvar talanger i Stockholm under gymnasietiden och konkurrenskraft om yngre seniorer visavi andra föreningar i division 1. Låt mig kommentera de olika områdena och se vad vi i Stockholm kan och bör göra för att stötta division 1-föreningarna utan att därför göra det sämre för andra föreningar. Vi står för över 20 % av alla spelare i Sverige och då borde vi också ha Huddinge i HockeyAllsvenskan och helst 10 av landets division 1-föreningar borde komma från Stockholm. Det sistnämnda torde inte vara realistiskt men då borde de föreningar vi har på denna nivå vara desto starkare.

 

Konkurrerande div 1 föreningar från andra orter har hela samhället bakom sig, såväl näringsliv som kommun vilket leder till en helt annorlunda ekonomi.  Vi måste få det lokala näringslivet i de olika delarna av Stor-Stockholm att ställa upp för såväl elitklubbarna som för division 1-föreningen. Respektive kommun måste ta sitt ansvar för att ge lagen likvärdiga anläggningsförutsättningar. (Åk till Nyköping eller Norrköping och se deras fina arenor)

 

Vi behöver fler hockeygymnasier i Stockholm så att 15-åringar inte ska behöva flytta 40 mil hemifrån för att gå på ett hockeygymnasium. Det behöver inte vara riksgymnasier utan regionala sådana av den typ som Haninge Anchors etablerat fyller väl sin funktion. Detta är en uppgift för division 1-föreningarna att tackla själva men en positiv vilja måste finnas från såväl kommunala som privata gymnasier.

 

Division 1-klubbarna har pekat på hur viktigt det är för dessas juniorverksamhet att hålla en plats i J18 Elit för att de skall hålla kvar egna talanger. Av dagens division 1-föreningar spelar redan två i J18 Elit och en garanterad (utökad) plats för ytterligare två skulle stärka dessa föreningar utan att det ska behöva försämra förutsättningarna för andra föreningar med hög ambition för sin juniorverksamhet. Låt också avsiktsförklaringens anda av samråd gälla för juniorverksamheten!

 

Publikmässigt var snittet för Division 1 D, östra serien, i fjol ca 400 åskådare, medan snittet i serierna i södra Sverige låg på 800 åskådare. Hemmapubliken i Stockholm var sannolikt också lägre än snittet i vår serie. Publikintäkterna är givetvis avgörande för ekonomin. Om alla klubbar inom en tårtbit aktivt verkade för att man inte bara ska gå och se hockey på Hovet utan också se tårtbitens division 1-klubb borde det inte vara en omöjlighet att dubbla åskådarantalet. Arenamässigt klarar flera av klubbarna en sådan publiktillväxt – men visst är det på sikt önskvärt med en arena med publikkapacitet på ett par tusen åskådare i söderort.

I Stockholms division 1-hockey förekommer med ett undantag inga löner till spelarna och i det fallet lön utgår är den inte större än att den har karaktären utebliven arbetsinkomst. Mindre kostnadsersättningar utgår också i vissa fall (under ett halvt prisbasbelopp). I landsortens division 1-föreningar förekommer helt klart spelarlöner, matförmåner och boende vägg i vägg med ishallen vilket gör det lätt för en spelare som vill visa att han/hon har kapacitet för HockeyAllsvenskan eller SHL att ta klivet till en sådan förening. Detta är en konkurrensfaktor som kan vara svår att möta men om våra Stockholmsklubbar har tillräckligt god kvalitet på sina tränare så har också Stockholm som stad ett egenvärde för många. Om dessutom AIK och Djurgården värnar om samverkan med division 1-klubbarna när det gäller att bädda för goda spelarkarriärer i dialog med agenterna för de som inte tar en plats i SHL eller i HA skulle det innebära ett stort lyft.

 

Alla klubbar arbetar hårt och målmedvetet för den egna verksamheten – ibland tvunget av omständigheterna väldigt kortsiktigt, men också långsiktigt. Det långsiktiga arbetet kommer att bli så mycket lättare och roligare om vi också har starka och framgångsrika division 1-föreningar. Vi behöver dem i vår pyramid och låt oss stötta dem på det sätt vi kan i samråd med den egna verksamheten.

Göran Tidström

Vice ordförande
Stockholms Ishockeyförbund

Stockholms Ishockeyförbund | Tjurhornsgränd 6, 3 tr 12163 Johanneshov | 0855671660 |